Kvinnan, mannen och hästen

De är ganska sällsynta, männen alltså, som vill dela hästintresset med sin kvinna. Men många är vi kvinnor som inte kan leva utan hästar, ja inte utan män heller förstås. Så vi kombinerar. Lite häst, lite man, lite häst, fast våra män tycker att det inte alls är lite häst, snarare mycket häst. För mycket häst! På tok för mycket häst!

I stallet hos den älskade hästen, rinner tiden iväg. Jag är uppfyllda av nuet, av att söka de gudomliga ögonblick då jag blir ett med hästen. Ja okej då, det handlar ju också en del om mockning och annat mindre upplyftande arbete. Inte tänker jag då på att maken nog kommit hem från jobbet, handlat, lagat mat och kanske hunnit äta i ensamhet också. Men när jag är klar och hästen tuggar förnöjt i sin box, då får jag syn på klockan. Oj! Snabbt in i bilen, högsta fart hem. Skyndar ur bilen och ropar hurtigt: ”Hallå”, när jag kliver in. ”Hallå” svarar maken från TV-soffan. Betydligt mindre hurtigt. Höjda ögonbryn och smala läppar: ”Jag har ätit. Jag tyckte du sa att du skulle skynda dig!”. Ja, det är då samvetet drämmer till som värst.

Det var värst i början innan han vant sig. Innan han visste att tre timmar är det minsta det tar. Att det ofta blir ändå mer. Att han aldrig kan veta hur mycket mer. Att han fick ta över hushållsarbetet och vänja sig vid att vara ensam en stor del av fritiden. Att jag inte kan öppna munnen var vi än befinner oss, vilken tid på dygnet det än är utan att prata om hästen.

Jag försöker å andra sidan vara extra snäll när jag någon gång är hemma, för att maken ändå ska stå ut. Och drömmer om att han ska ändra sig och vilja följa med till stallet. För tänk hur mycket mer tid vi skulle ha tillsammans då. Om han bara kunde förstå hur underbar hästen är och hur kul det är att rida. Åtminstone hjälp med mockning önskar jag mig. Där hade en hästintresserad man kommit väl till pass, eller hur?

Om man inte lyckas intressera maken för hästen då? Man kan ju alltid försöka uppmuntra honom att hitta en lagom engagerande hobby som tar mycket tid. Det skulle mitt samvete i alla fall må bra av. Marktjänsten skulle visserligen bli lidande, men pizza är ju också mat, och damtussar dör man inte av.

Sen har vi det här med att resa bort. Det vill jag ju egentligen inte längre. Vem ska då sköta hästen lika kärleksfullt som jag. Jag trixar och slingrar mig och försöker göra alla resor så korta som möjligt. Vad är väl ett bad i medelhavet mot att susa över hinder och vad är en fjällvandring mot en ridtur i skogen.

Det finns en del lyckliga kvinnor, de förstår förmodligen inte vilken tur de har haft, som hittat män som gillar hästar eller åtminstone följer med till stallet ibland. Vi andra är mycket avundsjuka. Men trots allt får jag vara glad att maken ändå står ut, stannar kvar och fortsätter älska mig trots att han fått en rival som inte går att bekämpa och trots att jag luktar häst, drar in spån i huset och bara pratar om hästen.

Slutligen ett litet tips till alla hästtjejer: om ni inte hittar en man med hästintresse, se då åtminstone till att han är huslig och tålmodig och kan sysselsätta sig själv.


Länk

Kontakt

Kerstin Osterman

E-mail:  kerstin(at)keoz.se   Tel:070-485 88 47