Hästar är farliga


Jovisst, hästar kan vara farliga. Men jag vet vad jag gör, jag är försiktig, försäkrar jag maken. Fast jag har varit tvungen att erkänna både den ena och andra skadan för honom: blåa tår, massor av blåmärken, förstörda fingerleder, en skadad axel och ont i nacken. Din häst är ju så snäll säger han med ett oförskämt ironiskt tonfall.

 

Ja, min älskade pålle är såå snäll. Öronen är jämt framåt. Att hon sedan har temperament, är lättskrämd som få och tycker illa om flugor är en helt annan sak.


Hon har trampat mig på tårna (ovanför stålhättan), ryckt ikull mig, sparkat mig (hon blev ju rädd för något, det kan hon väl inte lastas för!!!). Min ringfingerled blir sig aldrig lik efter att jag fastnat i grimskaftet.


Jo, jag får väl erkänna det då. Hon har också kastat av mig ett antal gånger. Med berått mod! Tre gånger gjorde jag bara en kullerbytta längs halsen på henne och försäkrade sedan alla och särskilt maken att man slår sig inte när man gör en kullerbytta. Jag har ju hjälm och säkerhetsväst!! Så det så!! Fast lite rädsla dröjer sig kvar ett tag efter att hon bockat av mig. Jag blir lite försiktigare en tid och galopperar inte så fort på fältet. Tills jag glömt hur det känns att ramla av och känner mig trygg igen och ger efter för lusten att fara fram i full galopp.


Hon kan skena också. Det har hon visat. Hon liksom drar in andan, höjer huvudet och far iväg. Det är en ganska obehaglig känsla. Då är det ingen tvekan om att hon struntar fullkomligt i min åsikt när det gäller hastighet eller riktning. Det känns som när man råkat komma ut i svart backe när man åker slalom, och inte vet hur man ska få stopp på skidorna. Hittills har det inte lett till någon skada, som tur är.


Min älskling har bra och dåliga dagar. Ibland är hon lugn och fin. Ibland väldigt mycket på tårna och blåser för alla farliga buskar, stenar och brevlådor. En sådan dag galopperar jag inte alls. Jag tror att jag känner henne och vet när det är risk för att hon ska bocka. Men då och då överraskar hon mig och gör det när jag inte alls är beredd. Och då är jag inte svår att få av.


En dag när hon verkligen var lugn och fin kände jag hur hon ville öka och la en volt för att hindra att hon började skena. Tydligen blev hon väldigt förnärmad, för en sekund senare låg jag på backen och såg hästuslingen rusa hemåt med fladdrande stigbyglar.


Nyss överraskade hon mig också. Vid sommarbetet finns det en fantastisk galoppväg där vi brukar galoppera i hög fart. I början av säsongen brukar hon göra sidohopp när vi passerar farliga stockar och annat otäckt. Så de första gångerna tar jag det lugnt. Efter några gånger bad jag henne öka farten, men efter några språng skyggade hon rejält så att jag kom ur balans, och då, då passade hon på, det elaka stycket, att lägga in ett par mäktiga bocksprång. Jag var redan ur balans, så där låg jag igen. Och den här gången blev det inte en lika fin kullerbytta över halsen, utan jag gjorde mig illa i nacken. Det här kan jag inte berätta för maken tänkte jag, men så fort han såg mig sa han:


– Är du stel i nacken? Har du ramlat av?


Så det var bara att erkänna. Ja, jag har ramlat av. Ja, jag har slagit mig rejält. Whiplashskada sa han olycksbådande. Nejdå, sa jag kavat, men det var vad jag tänkte också. Som tur är så hade vi fel, nacken blev bra.


Det verkar farligt att rida säger svägerskan. Ja, det är farligt säger jag, men det är farligt att sitta på en kontorsstol. Man kan få ont i ryggen, nacken, få musarm och bli utbränd. Och förresten, maken spelar tennis. Det har gett honom ont i knäet, tennisarmbåge och ont i axeln. Det är farligt att leva.


För att sluta rida och ha häst är fullständigt omöjligt. Möjligen kan jag galoppera mera disciplinerat och alltid vara beredd på bocksprång, aldrig ställa foten under hennes hov och aldrig aldrig glömma att hon är en häst med flyktinstinkt och temperament.


De som säger ”jag har sådan respekt för hästar” menar egentligen att de är rädda. Att ha respekt för hästar är i själva verket fullständigt nödvändigt och får aldrig glömmas bort. För den snällaste häst kan bli skrämd och hoppa åt sidan eller sparka. Och det farligaste av allt är att tro att inget kan hända. En häst är en häst är en häst.

 

Kontakt

Kerstin Osterman

E-mail:  kerstin(at)keoz.se   Tel:070-485 88 47