Hobbyhästen


sinettyojag

Jag är normal! Även om min man har svårt att tro det. Jag förstod det när jag stötte på ett
engelskt uttryck som heter ”hobby-horse”. Det kan betyda gunghäst eller käpphäst, men också favorittema, älsklingsämne. (Exemplet i mitt lexikon ”Now he´s started on his hobby-horse again” antyder att folk i omgivningen är hjärtligt trötta på ämnet i fråga.). När jag hittade uttrycket förstod jag att jag är en del av en lång tradition att prata och prata om sin älskade häst närhelst tillfälle ges, eftersom det till och med blivit ett idiomatiskt uttryck för att överösa omgivningen med detaljer om favoritämnet, vad det än må vara. Jag måste erkänna att jag blev ganska förtjust när jag hittade det.

 

Stig H Johansson, Malin Bayard och andra proffs pratar förmodligen inte om sina hästar i ett kör. Möjligen om sina stjärnor Victory Tilly och Butterfly Flip, men jag tror ändå inte det. Det är nog när man har en häst för sitt nöjes skull som man blir så här fixerad. Och särskilt när det är den första. Som min är.

 

Det finns faktiskt inte många ämnen där inte en hobbyhästägare kan dra paralleller till hästen. Pratar du om att svalorna har kommit, berättar jag genast att det finns ett svalbo i stallet och att det flög svalor om öronen på hästen när vi tävlade sist. Pratar du om att dina barn är pollenallergiska kommer du att få veta att min häst är allergisk mot knott. Och oj så hon kliar sig då. Och säger du att det är kallt på vintern får du veta hur kallt det är i stallet och hur isen fryser i vattenhinkarna. Min associationsrikedom är högt utvecklad när det gäller hästen. Pröva mig får du se.

 

Jag tror man skulle kunna göra ett sällskapsspel på temat hästassociationer. Tänk er en bunt med kort med olika ämnen alltifrån rymdfarkoster till brödbak. Leken går ut på att man ska dra ett kort och sedan associera till något hästrelaterat ämne. Jag slår vad om att jag skulle bli champion.

 

Jag måste erkänna att jag tränat på detta sedan jag var tonåring trots att jag inte hade egen häst då. Jag började faktiskt redan i realskolan. Sådana fanns när jag var 14 år. Min första uppsats i realskolan blev underkänd – missuppfattning av ämnet! Ämnet var ”En sommardag”, men i min uppsats hade jag snabbt lämnat solen och sommaren och kommit in på min älsklingshäst.

 

Jag har nu haft egen häst i tre år, och jag tycker själv att min fixering vid hästen har lugnat sig lite. Men när jag frågar maken säger han ”Nej, du är värre. Det är inte så mycket oro och trampade tår och blåmärken, men det är kurser och allt vad du vill lära dig och allt vad ni gör. Mindre är det inte. Absolut inte.” Och så suckar han.

 

Ett annat uttryck som passar in i sammanhanget är att slå dövörat till. Det är vad maken gör. Han hör nämligen inte på ena örat, och det är ju tråkigt i andra sammanhang, men när jag kör ingång om min häst får även detta uttryck en mer bokstavlig mening. Sönerna som bor 50 mil bort behöver ju inte höra om hästen varje dag, men de lyssnar tålmodigt när jag pratar med dem i telefon. De har inga dövöron, men jag misstänker att de använder sekretessknappen och pratar om annat under tiden. De säger åtminstone ja och mmm.. med jämna mellanrum och det är allt jag begär.

 

Ja, hobby-horsesjukan har ett långvarigt sjukdomsförlopp. Någon verklig bot finns inte och den sjuke har oftast dålig sjukdomsinsikt. Lidandet drabbar inte den sjuke, som tvärtom finner en sällsam njutning i den, utan omgivningen. Och värst av allt är att den sjuke inte vill bli bra. Man kan nog prata om ett beroende. En tröst är i alla fall att såvitt känt har sjukan inte dödlig utgång. Och maken har ju sitt dövöra.

Kontakt

Kerstin Osterman

E-mail:  kerstin(at)keoz.se   Tel:070-485 88 47