Sommaren med hästen


flugsparknarbild1

 

Sommar och sol, inget regn på mer än en månad, temperatur runt 28 grader nästan varje dag. Underbart tycker alla – utom jag och bönderna. För sommaren är en plåga för min häst. Och följaktligen för mig. Mer värme – mer flugor och bromsar. Och de är hungriga, påträngande och obönhörliga. Jag har en väldigt läcker häst, tycker både jag och insekterna. Min stackars älskling blir uppäten. Ja, jag överdriver inte. Även om min stallvärdinna tycker att jag är pjåskig. ”Alla får myggbett” säger hon och visar upp sitt ben.

 

Men på märren blir magen blodig, insidan av låren och nosen såriga. Man och svans kliar hon bort. Eftersom det kliar och irriterar, gnider hon nosen mot benen tills hon blir hårlös i ansiktet. Sedan blir det rena gästabudet för flugor och bromsar. Och jag smörjer och smörjer och hoppas att det ändå ska hjälpa lite.

 

Att rida ute är ett stressig företag. Hon nafsar i bogen, gnider huvudet mot benen, sparkar upp under magen och försöker springa i skogen mellan stenar och stockar. Dessemellan skakar hon på huvudet och ibland på hela sig. Jag får akta mig när jag sitter upp så att inte någon av hennes gymnastiska framåtsparkar råkar träffa mig av misstag. Men bromsarna sover på natten, så på sommaren har jag tidiga vanor, då är det lite bättre.

 

Exemtäcke och flughuva lindrar plågan, men ger mig åtskilliga timmar vid symaskinen. För tyvärr tycker även en del av hennes hagkompisar om exemtäcken. Ni anar inte vilket spännande ljud det blir när man biter tag i tyget och drar med en snärt. Men jag har en bra symaskin och stor envishet så min häst är oftast hel – och ren, för varje gång jag ska laga måste jag också tvätta så att inte symaskinen lägger av. Min man oroar sig för att tvättmaskinen ska lägga av istället.

 

Hon ser ut som ett UFO säger mina elaka stallkamrater. Men vad gör det, bara det hjälper. Lite konstigt känns det visserligen att kommunicera med ett paket på fyra ben. Det är tur att hästar kommunicerar med kroppsspråk, för någon ögonkontakt får man ju inte. Hon ser i alla fall bra igenom, det är det ingen tvekan om. För när jag ska hämta paketet i hagen tittar det stint på mig tills jag är nära, då vänder paketet och går en bit, stannar och låter mig sedan nådigt komma fram till henne precis som resten av året. Kommer däremot min betesvärdinna, som alltid har socker i fickan, och aldrig hämtar in henne för att bli ensam i stallet eller bli riden, då är det alltid min älskling som kommer först för att få en sockerbit.

 

När kvällen kommer försvinner bromsarna, men då kommer knotten. Och naturligtvis är hon allergisk mot knottbett. Utan täcke svullnar mankam och svanshud och hon kliar sig som en besatt. Det är märkligt att krubban klarat hennes våldsamma attacker. Första sommaren jag hade henne visste jag inget om detta. Jag åkte på två veckors semester och när jag kom hem hade hon kliat av det mesta av manen och övre delen av svansen var kal med blodiga sår.

 

Som om inte allt detta räcker, får hon nästan alltid mugg på sommaren.

 

Nej, sommaren är inte vår tid. Tänk en kall klar vinterdag med snögalopp, helt insektsfritt och en lugn och harmonisk häst. Kalla tår och fingrar? Jo, det förstås, men hästen mår bra och är glad och lugn. Då är jag det också. Om det är något som är positivt med sommaren? Jo, jag känner verkligen att jag behövs.

Kontakt

Kerstin Osterman

E-mail:  kerstin(at)keoz.se   Tel:070-485 88 47